Ser SN Ert Teatrarne. Båda de kungliga teatrarne begynte i går afton ånyo sin offentliga verksamhet. På den Stora teatern gafs Faust, på den Dramatiska En fattig ung mans äfventyr. Å. begge voro alla platser upptagna. — Södra teatern började i söndags sin vintersäsong. De artister som der under en längre årsföljd beredt Stockholm så många fröjder äro numera till stor del skingrade. Döden har skördat en. Dramatiska teatern har bemäktigat sig en annan, och slutligen drog Mindre teatern till sig ett halft dussin på en gång. Det var derför med tveksamhet och farhåga referenten en afton begaf sig upp på Söderns höjder för att, som han trodde, få se ett stycke landsortsteatersrepresentation af en geammanplockad och ännu icke samöfvad hop. Han gick till uppfyllande af en pligt, icke till att njuta ett nöje. Det annonserade stycket var Villovägar. Tet hade förl. sommar uppförts några få gånger på Djurgårdsteatern. Aftonbladet hade upplyst att det icke ens då var nytt; man hade sett det för 26 år sedan på kungl. teatern. Då var det franskt; nu uppgafs det vara tyskt. Under pjesens gång kom man underfund med att det var hvarken franskt eller tyskt, utan franskt-tyskt-svenskt, ja rentaf kosmopolitiskt eller allmän-menskligt. Styckets fabel är att en ung sömmerska, lockad af lättsinniga vänners målningar utaf rikedomens behag, står på väg att öfvergifva sin trolofvade, en fattig handtverksgesäll, för att i en rik grosshandlares armar smaka lyxens njutningar, men räddas derifrån genom att för sin själs blick få se upprullade taflorna af ett syndafalls sorgliga följder. Det är veriliga bilder ur lifvet man blir vittne till; de äro framställda på ett alltigenom underhållande sätt; och de af hr Richard Gustafsson inlagda kupletterna äro än sant poetiska, än rörande. Utförandet ver i allmänhet icke mindre godt. Hr Holmqvist spelar en glad artistelev; man ser honom sedan falla allt lägre och lägre i yttre omständigheter och inre halt; i alla de olika skepnader, under hvilka ban uppenbarar sig, är han hvad han skall vara. Om fröken Klefberg, som, delar samma ödo, kan icke mindre berömligt sägas, Båda föredraga sina kupletter med synnerlig förtjenst. Hr Otterström har några bra scener såsom värd å ett cafe chautant, och detta cafe med ett par sångerskor (fröknarne Baumgardt och Fridorff), hvilka ganska nätt föredraga sina sårger, är förvillande likt ett af dessa nästen, Till sist några ord om den unga fröken Weselius, som har hufvudrollen i stycket, Maries. Hennes jungfruliga renhet förtjusar; hennes sorg och ånger i de ecener, der hon synes fallen, är gripande; en scen med hennes fästman, då han med förakt stöter ifrån sig den fallna som längtar att återvända till ett bättre lif, utföres med en sann pathos; och hennes röst är mycket lämplig för kuplettsång. Det fattas denna lofvande nybörjarinna endast en god organ för talet; måhända kan denna enda brist afhjelpas genom stark öfning under en god ledare — och en sådan kurs borda den som för öfrigt är så lyckligt begåfvad underkasta sig, då det är utsigt att derigenom hinna upp på den sceniska konstens högre trappsteg.