-—JUJA — Jag är säker om att ni uppmuntrar en flit, som är så nyttig, min herre. — Nej, det gör jag inte, svarade Chåteauroy; i min tanke kan en soldat icke ega flera dygder än dessa två: tapperhet och lydnad. — Ni borde vara anställd i rysk tjenst, herr de Chåteauroy, yttrade damen med ett leende, som väckte markisens harm. Han lade dock band på Big och genmälde: — Ja, jag önskar nästan att så vore, ty der måste hvar och en rätta sig efter den grad han innehår. Det duger inte i Ryssland att simpla soldater spela rollen af fina herrar, ty då få de prygel. — Huru han hatar sin korporal! tänkte, den förnäma skönheten, i det hon lade ifrån sig den hvite kungen. — Nåväl, återtog Chåteauroy, eftersom ni tycker om dessa småsaker, så gör mig den äran att behålla dem. — Åh, nej! jag erbjöd er korporali morgse att betala hvad han ville ha för dem, men han vägrade att sälja dem. Chäåteauroy vände sig om med fart. — Ah, storskrytare! ni djerfdes vägra att lemna ifrån er era elfenbensbitar, när ni hedrades med ett eådant anbud? Cecil stod tyst. Hans blick mötte öfverstens; Chåteauroy hade sett denna blick en gång förut; det var då jägaren befann sig ensam med honom i hans tält och återfordrade af honom Öknens perla, den sköna Djelma,