Dagens Nyheter – 10 oktober 1872, sida 1

och så stolt han var gen! Precis gom ni, Nu hände en dag vid exercisen att någonting icke gick som det borde; markisinuan var oskyldig härtill, men man trodde tvärtom, och en adjutant slog honom — klatsch! — midt i ansigtet med sitt ridspö. Markisinnan hade sin bejonett fästad vid geväret — ban hörde till turcos — och innan vi andra visste hvad som var på färde, trängde stålet in — och längre in mellan bröstbenen och ut genom ryggen på adjutanten, som föll stendöd till marken, under det att blodet forsade ur såret. Jag härstammar från en ädel ätt, som aldrig mottagit en förolämpning utan att bestraffa den med döden!4 var allt hvad markisinnan sade, när de grepo honom och förde honom i fängelset. Han stod sedan inför rätta, men han förrådde aldrig hvilken slägt han var kommen af. Man arkebuserade honom — ah! disciplinen måste upprätthållas, förstår ni — och jag såg honom ligga med fem stora sår i sitt bröst och med det vackra gyllene håret söladt af mull och damm och sand; han låg bredvid gin öppna graf, der men sedan nedsänkte honom... Detta är allt hvad vi känna om markisinnan. Cigarette hade blifvit alltmera melankoliskt stämd medan hon talade, och då hon slutade sin berättelse, syntes hon djupt rörd. Hon var ännu helt allvarsam, då hon efter en stunds tystnad lutade sig ned, så att hennes UNDER SKILDA FANOR, 48. ;