Dagens Nyheter – 9 oktober 1872, sida 1

när han vandrade ut ur kasernen. Jag borde väl på denna långa tid ha hunnit förgäta att jag någonsin varit en gentleman ... Det är nödvändigt att jag söker bli beordrad att deltaga i någon expedition för att få komma från staden, ty här blir jag ju bitter, orolig, otålig, här erinras jag oupphörligt om det förflutna; stannar jeg här, skall jag slutligen börja harmas öfver mina motgångar och kanske icke längre vara i stånd att lägga band på mina känslor, då jag förolämpas af förmän. Helt anrorlunda är det när jag kommer dit bort; då har jag ingenting annat att tänka på än min häst och min trupp, då är jag soldat — och blott soldat. Så bör det vara. Jag skall vara och förblifva soldat så länge jag lefver; dervid finner jag mig bäst. Man får låta bli att vara artig mot förnäma damer — Det är ju ingen svår försakelse... Hon ville inte taga mot mina schackpjeser; nåja, det var kanske en tur, ty möjligen skulle hennes Malteser-hund ha bitit sönder dem första gången de blifvit uppställda på hennes bord. Han smålog under det han fortsatte att gå framåt. ij — Jag undrar om jag aldrig skall komma att lära Svarte falken att ban, ifall han är rädd om sin näbb, bör akta sig för att hacka på mig alltför ovarsamt? tänkte han vidare, och ofrivilligt sträckte han ut armen och be-. traktade de spända musklerna, UNDER SKILDA FANOR, A 42. p