Dagens Nyheter – 9 oktober 1872, sida 1

MARE — Ja, i det närmaste åtminstone. — Min Gud, så ni kan säga! Jag har aldrig varit ett barn i hela mitt lif, genmälde Cigarette. När jag var två år fick jag lika mycket stryk hvar gång jag gjorde något snedsprång som en turco, hvilken säljer sin musköt ; när jag var tre år brukade jag plocka upp alla cigarrstumpar som officerarne kastade ifrån sig och sålde dem sedan för att skaffa mig litet groft bröd att äta; och när jag hunnit fyra års ålder visste jag allt som rörde Philippe Durrons rymning från fästningen, och jag skulle hellre ha bitit tungan af mig än yppa något af hvad jag hade reda på; fastän min mor piskade mig obarmhertigt för att förmå mig att tala, teg jag ändå, ty jag förstod att hon eljest skulle berättat allt för myndigheterna för att komma i besittning af den utlofvade belöningen. Nej, min herre, jag är intet barn... Fanans väninna tystnade, men återtog i nästa ögonblick: — Ni frågade mig om markisinnan? Nåväl, det var en man, som mycket liknade er, en falk bland kråkor, en gentleman iledet. Gud, hvad han var vacker! Ingen fick någonsin veta hans verkliga namn, men man ansåg att han var född österrikare, och vi kallade honom Cmarkisinnan, derför att han var så qvinlig, hade en så hvit, fin hy och såg så obeskrifligt fromsint ut. Han var alldeles som ni. Markisinnan kunde slåss som hundra dj-r;