Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 3

Klippningen var lyckligen försiggången, kronoarbetskarlen bugade sig djupt och gick sin väg, men just som ham hade öppnat dörren och stod i begrepp att gå, vände han sig om, trädde åter in och sade i det han framlemnade klockan och kedjan till deras egare: Kanske det är bäst att jag lemnar igen klockan, som händelsevis kom att fastna i min hand när. jag klippte kaptenen. Alla sågo förvånade på hvarandra, men utbrusto slutligen i ett gapskratt. Du var mig en äkta tiuf, ljöd det i korus, En rik godsegare i södra Sverige stadde sig en kusk. Det första jag fordrar, sade han, är qvickhet i vändningarne, så fort jag befaller, skall du vara tillstädes; t. ex. äter du mycket fort? — Jau gau gör ja sau, blef svaret, faurt som hin hauken. Middagen kom, godsegaren begärde sin vagn. Kusken äter, svarades det... och en gång till... och ännu en gång. Förgrymmad rusar husbonden ner i köket och får der se den oförsvarliga körsvennen helt lugnt stufva in en duktig portion sofvel. Din .-.-,rasade husbonden, gade du inte för en stund sen att du äter fort. — Faurt ja, blef det orubbligt lugna svaret, faurt men längel!l En sorglig historia. Dora Erskine var för sex år sedan en af St Louis i Förenta staterna mest firade skönheter. Dotter till aktade föräldrar i närheten af Belleville, hade hon ingått äktenskap med en ung och välmående köpman i St Louis. Men hennes pjutniogslystnad bragte-henne snart på farliga villovägar, och en vacker dag försköt den förtviflade mannen sin liderliga maka. Dora sjönk allt djupare, sjönk så djupt som en qvinna kan sjunka. Bland St Louis mest förderfvade qvinnor intog hon snart ett framstående rum. För några dagar sedan störtade hon sig i fyllan och villan i Mississippi, blef räddad af tillskyndande personer, råkade följande afton i slagsmål med en beryktad skälm, kapten Jim Adams, fick af honom tre knifstyng i sidan och ligger nu på sin dödsbädd i fängelsehospitalet under ständiga anfall af fylleri, galenskap och förbannande sin förförare. Dumma ungar. För några veckor sedan höll prosten i Suderstapels församling (Slesvig) kyrkovisitation, vid hvilket tilltälle det är öfligt att pröfva barnens kristendomskunskap. Prosten började förhöret med ett tal om edens betydelse och sporde barnen, om de visste, att det finnes flera slags ed. Då trågan blifvit med ja besvarad, yttrade prosten: Så nämn några! — Vittnesed. — Mycket riktigt! — Värjemålsed. — Alldeles rätt! Men finnes det icke ännu flera? — Allmän tystnad. — Till exempel jag, eder prost, och pa stor Rickert här: vi ha också svurit on ed. Hvad kan det vara för ed? — Mened! skrek på en gång en stor hop af barnskaran. En olyekhlig svärfar. Nå, jag gratulerar, herr Moyer, er fröken dotter har ju gift sig med häradshöfding P. Men hvad tycker ni egentligen om er herr svärson? — Tackar, mycket bra på det hela taget det är bara synd att han icke kan spela. — Hvad för något! Icke spela? Tacka ni Gud derför; ni är då en lycklig svärfar! — Ja... men ser ni, han kan icke spela, men spelar i alla fall. Åaomm———————XX—AÅ ÖRE RSEÖOREXXXRTSORREEEROLORESOKSRRR