Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

-— 0006 -— verket var. Det franska militärbefälet handlade klokare; Rake bemöttes nu temligen väl, ehuru han icke sällan gjorde sig skyldig till mer eller mindre betydliga snedsprång; också slogs han som ett lejon, när det kom i fråga, likasom för att visa sin tacksamhet för allt detta öfverseende. Afsides i ett hörn af rummet hade Cecil sin plats. Man stojade, ejöng och skrattade, utan att han syntes gifva det ringaste akt derpå. Han var dock dessa krigares förman, men han ville icke att hans närvaro skulle under de lediga stunderna utgöra något band på deras frihet. Han hyste de varmaste sympatier för sina kamrater och underordnade, dessa män, gom varit hans följeslagare i nöd och faror, och hos hvilka han upptäckt så många ädla instinkter, oaktadt deras låga bildning samt denna vildhet och råhet, som krigarlifvet vanligen framkallar. Hans hjerta tillhörde dem, likasom hans börs och hans vin och hans bröd delades med dem. Lefvande dagligen tilisammans med dem, njutande då de njöto och lidande då de ledo, hade han lärt sig känna dem i grund; han visste alla deras fel, men han visste också alla deras förtjenster, och derför kunde han styra dem, äfven när deras vrede rasade som våldsammast. Soldaterna å sin sida omfattade Bel-å-fairepeur med oinskränkt hängifvenhet. Han var deras stolthet och på eamma gång deras glädje,