Dagens Nyheter – 7 oktober 1872, sida 1

Ne konst, som pasikade bäst för honom. Hvad han förut saknat, nemligen öfning, åck han nu, och det dröjde icke länge förrän han förvärfvat sig en mycket stor telang. Naturligtvis hade Rake fått i uppdrag att sälja produkterna af hans arbete, hvilket lyckats den gamle, frispråkige krigsbussen temligen bra. Cecil njöt dock icke sjelf af de extra tillgångar han sålunda beredde sig; hans penningbehof härrörde i allmänhet icke deraf att han bestod sig något öfverflöd, utan det var hans välgörenhet gom ofta bragte honom i en bokymmersam belägenhet. Han dröjde nu en stund i butiken och syntes fundera. En djup nedslagenhet afspeglade sig i hans ansigte. Han hade knappt ett öre i fickan, och ban ville denna afton ovilkorligen använda litet penningar till att lindra en döende kamrats lidanden. Denne kamrat var en fransk artist som i en stund af förtviflan låtit värfva sig till soldat, och hvilken nyligenblifvit svårt sårad i bröstet vid en skärmytsling. Cecil värderade honom högt och de hade varit goda vänner under tjenstetiden. — Ni vill inte sjelf köpa dem? frågade han slutligen rodnande. Han skulle ej ha kunnat förmå sig att framställa denna fråga om det gällt atträdda honom sjelf från hungersdöden; men Lon Ramon försmäktade på sitt pinoläger, litet UNDER SKILDA FANOR. 40.