Dagens Nyheter – 5 oktober 1872, sida 1

Det hördes på rösten att han hade svårt för att komma fram med denna fråga. Den afskyvärdt fule, dverglike bodegaren gjorde en grimas, men såg dervid helt belåten ut, ty han tyckte icke illa om att ban fick ett tillfälle att bedröfva den ståtlige jägaren. — Nej, platt intet. Sådana der småsaker bryr sig ingen menniska om. Dolkar eller någonting som är gjordt af kanonkulor eller arabiska spjut, om hvilka en eller annan intressant bistoria kan berättas — ser ni, sådant frågar folk efter. Det skall vara curiosa, annars går det inte. Era elfenbensleksäker säljas minsann icke lätt, herr korporal. — Jaså — nåja, det gör ingenting, sade Cecil helt lugnt, i det han stannade framför ett par små konstrikt arbetade statuetter af elfenben. Han hade skurit dessa med egen hand och en hel mängd andra saker af samma slag hade han tillverkat; alla voro smakfulla och vittnade om en mindre vanlig begåfning hos sin upphofsman. Redan som gosse hade Cecil röjt fallenhet för allt hvad skulptur vill räga, men han försummade helt och hållet att odla dessa anlag under sin sorglösa ungdom; nu när han ofta befann sig i stort behof af penningar, hade han börjat att, i liktet med många af sina kamrater, söka förtjena något på lediga stunder, och hvad var naturligare än att han då företrädesvis egnade sig åt den