Dagens Nyheter – 4 oktober 1872, sida 2

— 209 — — Åhnej, det finns mycket som fängslar hos Cora. Min kära Alcide, med blott och bart ett Cbarn-ansigte4 ruinerar man inte bataljoner. Hon är så mild, så öm, småler som en engel, och ibland synes hon en smula melankolisk, den oskyldiga dufvan. Hon ser på er med ögon klara som vatten, och innan ni vet ordet af, har hon plundrat er med båda händer, och ni vaknar en vacker morgon bankrutt. — Ja, men hvarför låter ni henne göra så? frågade en gammal knekt, som nästan oafbrutet alltifrån sin ungdom varit af tjenstgöriog bindrad att vistas i nöjenas stad och derför hade sig föga bekant om sirenerna vid rue Breda och deras talang att förtrolla sina offer. — Ah — bah! sade öfversten med en axelryckning; det hör till goda tonen att låta rig roineras af Cora. Utom henne ha vi desslikes Bebbe-je-menfous, vidare ha vi Blonde-MiouMiou, vidare Cerisette, vidare Neroli och slutligen Loto — hvar och en af dessa åtnjuter uagefär lika stort anseende som Cora. Har man icke stått i förbindelse med någon af 1u nämnda sex damer, så kan man ej göra anspråk på att höra till den fashionabla verlden, — Hå tusan! suckade Claude de Chanrellon, i det han utsträckte sina välformade lemmar; Angenäma minnen hade vaknat hos honcm, för hvilken Paris under åtskilliga år varit e:t förloradt paradis.