Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 2

Detta yttrade vår korporal med ett lesnde, hvarunder djupt svårmod syntes gömma sig. Den andre såg på honom länge, och en skugga af bedröfvelse utbredde sig öfver hans öeljest så glada och frimodiga ansigte. — Finns då verkligen intet hopp — för oss? hviskade han slutligen, och hans stämma darrade af rörelse. — Hvad menar ni?... För mig och er? Åh! efter all sannolikhet ekola vi vinna ryktbarhet och — dö som underofåcerare. Det är ju en ljus framtid. — Noöj, sir, sade Crache au-nez-dla-Mort med en viss tvekan. Nog vet ni, att jag menade något annat... Jag menade: finns det intet hopp om att ni åter skall bli... Han tystnade, ty han visste icke huru han skulle lägga sina ord, för att på lämpligaste sätt uttrycka hvad han tänkte. Bel-å-faire-peur gjorde en åtbörd af otålighet. — Huru ofta skall jag nödgas be er glömma att jag någonsin varit annat än en fransk soldat. Sjelf har jag glömt — så måste också ni göra. Den djerfve, okuflige Crache-au-nez-TlaMort, som aldrig tappade modet, då humdratals mördande kulor hveno om öronen på honom, slog ned sin blick och skämdes synbarligen. — Jag vet, att det är er vilja, sir; och jag har under dessa många år försökt att efterkomma densamma... Men nu tänkte jeg, att möjligtvis genem gamle lordens död...