Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 2

nen på mig än jag yttrar något som ni vill ha osagdt, men prata måste jag, eller också kan jag inte lefva. Härefter föll han på knä, för att draga af gin kamrat stöflarne; och skedde detta med en vördnadsfall min, som skulle ha anstätt en kammartjenare hoa Ludvig den XIV. Bel.åfaire-peur sköt honom sakta ifrån sig. — Nej, nej! utbrast han; har jag inte minst tusen gånger sagt er, att vi nu äro kamrater och jemnlikar? Denzrsa erinring syntes icke alls inverka på Craehe-au-nez de la Mort, som den andre kallades inom armån derför att han så många gånger varit i lifsfara, men kommit undan alldeles helskinnad. — Och jag har sagt er minst tusen gånger, gir, att vi icke äro och aldrig skola bli eller ens kunna vara såsom jemnlikar, svarade soldaten, i det han befriade korporalen från dennes fotbeklädnad. En gentleman är en gent. leman, och en vagabond är en vagabond. — Men en hvar upphör att vara gentleman, gå snart han af andra mottager tjenster, som han ej har rätt att fordra, eller gör anspråk på företräden, gom icke red rätta tillkomma honom. Vi ha varit kamrater i ledet nära tolf år... — Ja, det ha vi, sir; men vi äro hvad vi alltid varit och hvad vi alltid skola förblifva — den ene en gentleman och den andre en tölp, Om ni anser, att jag uträttat någonting