Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 2

Det officiela svärjandet. Det nu pågående officiela svärjandeti alla landsändar har gifvit den alltid vaksamma tidningen Framåt anledning till följande refloktioner, hvilkas riktighet icke torde kunna ur någon synpunkt bestridas: Svenska folket utgör, säger man, en luthersk-kristen statskyrka, hvars högste styresman konungen är. Man har en erkebiskop, biskopar i dussinvis, och af prester en sådan här, att all mörksens anhang dermed borde kunna betvingas. Alla dessa biskopar och prester påstå med en mun att nya testamentet i bibeln är Guds ord och kristendomens grundlag, och vår törfattning ger dem rätt deruti. I denna kristendomens grundlag står med tydliga och bestämda ord: 4I skolen allsintet svärja, och vidare: Edert tal vare ja, ja, nej, nej, hvilket borde kunna tolkas sålunda: hvad en karl med sin mun lofvar, det bör anses giltigt. Men våra härar af bibeltolkare ha gjort åtskilliga förändringar i dessa bestämmelser, strukit ut något och satt annat i stället och sålunda fått ihop följande bud: I skolen nödvändigt svärjaX, och edert tal skall icke vara ja, ja och nej, nej, utan så sant mig Gud bjelpe till lif och själ, och i enlighet med dessa (anti-)kristliga satser utgår från tronen i dessa dagar kring land och rike ett påbud om allmänt svärjande. Man svär i domkapitlen, i kyrkorna, på embetsbyråerna och exercisfälten och en lycka är att man icke fordrar att hela svenska folket skall svärja. En utländning, som nyligen lärt sig svenska språket, kom i sgällskap med ett antal martissöner, hvilka för hvarje ord de yttrade begagnade två eder. Något häpen utropade han: nu vet jag hvarföre det heter Sverige. Sverige betyder 4svärjarelandett. Mannen hade, som vi känna, orätt; men i dessa dagar är Sverige ett svärjareland4, ty i alla vinklar och vrår hör man de der ominösa orden, Yså sannt mig eto. Mången embetsoch tjensteman, som i dessa dagar svär trohet åt konungen och det kungliga huset, gör det för 10:de, 12:te, ja kanske 20:de gången. En jovialisk häradshöfding (inom parentes en fristatsman), som i fjol för ö:te gången svor trohet åt konung Carl XV, yttrade: (ja, mina herrar, nu är jag så försvuren, att det icke längre tar på mig4. cCOm Sveriges manliga invånare — qvinnorna tilltror man icke att göra revolution och tar derföre icke ed af dem, ehuru de stundom kunna vara farliga nog — om, säga vi, våra svenska män visat anlag för otrohet emot konungen, så vore om alla dessa trohetseder icke ett ord att säga. Men på många håll ser det snarare ut, som om man vis å vis konungen tagit till grundsats den gamla strofen: Hvad än du är och hvad du gör, så kryp.4 Svenskarne hafva aldrig svikit konungen, om han varit en karl, som förtjenat trohet; och de skola lika litet svika honom hädanefter, äfven om han icke affordrar dem en enda ed. De hafva deremot mer än en gång kört en despotisk och halfgalen konung på porten, och det skola de göra ånyo, om det behöfves, trots alla eder. Vi ha tagit oss friheten påpeka dessa förhållanden, öfvertygade att det numera är tid att man tror godt om svenska män och att de yttringar af misstroende emot våra embetsoch tjenstemän samt militärer, som visa sig i påbuden om ett allmänt svärjande, icke längre äro tidsenliga. För öfrigt står der verkligen i den bok, som allmänt antages såsom kristendomens urkund samt grundlag och af statskyrkan anses ega gu domlig auktoritet: I skolen alls intet svärja. BA Ar en AN TA a En arr ri see vr En nn Å Hlosasskam amn veta me-— MA HUnnstad 3