Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 1

MIA otacksamhet mot försynen, om jag inte nt vore nöjd med min lott. — Jaså, ni tjenar hellre Frunkrike än England? j — Ja, på sätt och vis, svarade den ljushårige Crache-au-nez-dla-Mort, i dot han för ett ögonblick lät borsten hvila (har höll nu som bäst på att putsa korporalens wu viform). England är nog bra eljest, men det är en så dålig anda rådande der inom armån. Sol daterna få lära sig att blindt lyda; det är visserligen rätt, men det behöfs något Iseva för att de skola bli dugliga krigare. De behandlas och betraktas som maskiner, och ingen tänker på att de någonsin kunna vara eller bli något annat. De skola låta skjuta ihjäl sig, det är deras enda uppgift; och ehuru de sålunda uppoffra sig för fosterlandgt, anses de ej värda folks aktning. Så snart man är soldat i England, betraktas man ofelbart gom en enfant perdu, en odåga, som inte k.an bättre användas än till kanonmat. Sjelfva of ficerarno bemöta sina underordnada såsom vore dessa ett slags lägre väsen, komna från s:.mhällets drägg och dömda till att lyda, lid: och dö. Helt annorlunda är det här. Hvar och en simpel man i denna armå känner inom sig, att det beror hufvudsakligen af hc nom sjelf att vinna befordran och en gång bli en fin gentleman. Ber ni, just denna kär isla eggar soldaten att göra sitt bästa, att visa hvad han duger till. Åh! det är emt förbannad