Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 1

VV dem så många märkvärdiga historier. Somliga tro nu, att ni är en polsk adelsman, som måst rymma för att icke bli skickad till Siberien, andra att ni är en förolyckad italiensk prins, andra åter att ni är en österrikisk erkehertig och att ni måst lemna ert fädernesland, emedan ni underhållit en brottslig kärleksbardel med kejsarinnan samt duollerat för hennes skull, hvilket gifvit anledning till en förskräcklig skandal... Gud välsigne er, herre; ett säger jag er, låt mig prata, ni kan lita på mig. Bel.å-faire-peur smålog åter. Hos honom fanns en blandning af sorglöshet och melankoli. Den förra var honom medfödd, den senare hade omständigheterna framkallat. — Om ni kan föra våra vänner bakom ljuset, sade han, då har ni verkligen uppnått en mycket stor diplomatisk talang. Jag skulle inte Bjelfivilja åtaga mig alt göra det. Tro mig, min vän, det är alltid farligt att ljuga — tiger man, då är man säker. — Ni har nog rätt, sir, genmälde jägaren, hvilkens rena engelska tungomål väl harmonio-, rade med hans ljusblå ögon. Utan tvifver. göra de klokast som hålla tungan i styr . . . Precis detsamma kan man söga om dem som dricka vatten i stället för vin. Men det kvstar: på en fattig menniska att vara så der exemplarisk. För min del säger jag: det är min: natur att tala; hellre låter jag sticka ut ögoUNDER SKILDA FANOR. sr.