Dagens Nyheter – 3 oktober 1872, sida 1

skilnad. Vet man, att man är en slaf och aldrig kan bli annat än en slaf, hvad har man då för intresse för händelsernas gång? Man bryr sig om rakt ingenting, det må bära af direkte åt fanders. Men vet man åter, att slafven kan bli herre, att äfven soldaten kan vinna hjeltens rykte och belöning, då får man allt ett helt annat sinnelag. Denna stora skilnad, sir, har Frankrike beaktat, men Enaglard har det icke — Gud välsigne för resten det gamla kära fåderneslandet! Härmed slutade den raske soldaten, som England förkastat men Frankrike i stället gjort sig till godo, sitt anförande och gick att stoppa korporalens pipa. — En arm6 är en maskin, det kan inte bestride3, tillade han, i det han med en bugning lemnade den andre pipan. Men man får inte glömma att det är en lefvande maskin, och att hvarje liten del deraf känner, tänker och lider. Bel-å-faire peur lyssnade tankfull till kamratens ord. — Ni har verkligen rätt, sade han. Jag frågade aldrig efter mina underordnade, när jeg var i England. Ingen afofficerarne gjorde det — deruti handlade vi orätt utan tvifvel... Soldaterna kunna icke vara synnerligen tappra, när de ej ha någon lön att vänta pig. Det måste bli en stor skilnad mellan den som ännu hoppas någet af lifvet och den hos hyvilken — hoppot för alltid slocknat,