Dagens Nyheter – 2 oktober 1872, sida 2

Emiren tog pipan ur muanen; och med klangfull stämma yttrade han: — Era kamrater tycker också jag om; de äro förträffliga krigare, oförskräckia fionder. Mot sådana män höjer jsg ej mix röst, ehuru jag ofca lyfter mitt svärd för att bekämpa dem. Men den svärm af gräs: oppor som förtär lendets must utgöres till aldra största delen af penning-ätarne, d: små despoterra, dessa herrar Bom tag: mutor, som skörda guld på nöden3 bekostnad, som draga vinst af att tyrannisera folk, som pluzdra sina medmeaniskor under sken af att skydda deras rättigheter — jag menar denna här af embetsmän, som ni kallar med ett gemensamt namn: SCbyråkratien. Så sennut Allah lefver, skall dessa förtryckares välde bhfva af kert varaktighet. Vi ha en gång låtit eröfrarens fot trampa på vår jord; men spåren af hans steg szola förr eller senare utplänas med ström: mar af blod. Allah är stor; vi kunna vänta. Och med mahomedanskt tålamod lutade sig den stolte acheiken tillbzka i sin divan och förblef länge liggande i samma ställning tyst och orörlig. Icke heller Bel-å-faire-peur fann sg förånlåten ett yttra något vidare. Hen försjöak i tankar. Det syntes honom gavska visst, att de förhoppningar, som hans vän hyste om arabernas framtida segrar, skulle komma att svikas. Härefter genomzick han i minnet det hufvudsakliga af hvad han esjelf uträttet