Dagens Nyheter – 2 oktober 1872, sida 2

under de tolf år han bekämpat dessa fria hordör och stammar, gom ingenting annat begärde än att få lefva ostörda i sina öknar, och han ställde till sig dessa frågor: — Är mitt lif mera värdt nu då jag tjenar under den franska fanan än det fordom var, då jag tjenade under den engelska? Der dödade jag tiden, här dödar jag menniskor. Hvilketdera är bättre, jag undrar just? Veriden är i allmänhet mera rädd om den förra än om den senare... Men hvad afseende förtjenar väl verldens tycke? När han efter långvarigt reflekterande omsider lemnade scheikens boning, begaf han sig genom lägret, för att uppsöka det tält, som var anordnadt för hans egen räkning. Det var rymligt och inredt med ell den lyx, som hans välvillige värd förstod att utveckla. Han inträdde i tältet och varseblef här den franske soldat som varit honom följaktig på hans utflykt. Mannen låg på ryggen och i en sådan ställning att hufvudet befann sig en half aln lägre än fötterna. Han hade ex pipa i munrer, och hans ögon voro tillslutna, så att det väl syntes att han gof. Mon knappt hade Bol-å-faire-pour hunnit taga ett steg inom tältöppningen, förrän kamraten, en liten, men groflemmad karl med bruna by och ljust hår, spratt till och reste sig upp. — Jag ber er om förlåtelse, sir, jag höl nästan på att somra, sade han.