Dagens Nyheter – 2 oktober 1872, sida 2

honom gpetsen och, ehuru fiende, för sin tapperhets skull redan vunnit hans högaktning. Jögaren nedslog icko sin blick. Emiren pekade på solen, som nyss öfvergkridit zenith och sade: — Ni är en ypperlig kämpe; sådara män ljuga icke. RBid tillbaka, och om hon blir återförd till mig innan solen hunnit tillryggalägga hälften af sin väg till horisonten, så skola alla medlemmarne af Tlderims stam blifva såsom era bröder och med glädje strida för ert väl. MHSviker ni åter ert löfte, så vet att — så sannt Gad är stor och mäktig — skall icke en enda man af ert folk lefva, för att för efterverlden beskrifva huru jag hämnats. Jägaren bugade sig ödmjukt; och utan att säga ett enda ord vidare, lät han sin häst vända och satte af i sporrsträck öfver det ofantliga sandfältet. När han återkommit till fransmännens lägerplats, begaf han sig direkte till sin chef. Hvad som föreföll dem emellan, det fick aldrig någon annan veta. HFamtalet var kort — det var måhända också stormigt. Såsom säkert kan uppgifvas, att det var vigtigt och afgörande; och hela afrikaneka hären förvånade sig högeligen öfver, att en man, gom vågat 1rotsa och opponera sig mot Raoul de Cråteauroy på en plats, der han var den allena befalland, kunde komma från sskon med li vet. Hvilka medel Bel-å-fsire-peur nu än bida användt, resultatet var verkligen förvårance.