Dagens Nyheter – 2 oktober 1872, sida 1

Jägaren smålog och yttrade: — Tala inte engelska, det kan en vacker dag hända att någon hör er. — Nå, hvad gör det, om man hör mig, gir? gvarade den andre. Det är alltid trefligt att tala sitt modersmål, ty derigenom framkallas så många kära minnen, För resten vet hela franska armås, att jag är engelsman, mon ingen har någon aning om hvad ni är för slag. Det namn, hvaränder ni inskrefs i rullorna, upplyser dem verkligen just icke om mycket. De gissa, att det ej är ert rätta namn. Den der lille token Tata sade åt mig i går: Ni bemöter alltid er vän, korporalen, som vore han en prina, — 4Ja9, svarade jag, det finns många prinsar, som ieko äro värdiga att upplösa hans skoband.4 — Ni har rätt, yttrade då Tata; ingen har samma förmåga som han att i förbifarten skära halgen af en stacgareX. Korporalen skrattade, i det han satte sig ned på mattan. — Nåja, det är alltid bra stt ha någon dygd, sade han, Mon akta er, att inte er pratsjuka föranleder en upptäckt, som... — Ädlo herre! Har jag inte pratat i tio års tid? Nu är det ingen fara mer; ty jag hunnit lära mig att ljuga reelt... Och vet ni, sir, jag kan inte hålla munnen på mig; jag har märkt, att det är elldelos omöjligt. Prata måstö jag. Msn ser ni, de få inte veta mycket utaf mig ändå. Jag har berättat för