Dagens Nyheter – 2 oktober 1872, sida 1

; — 0 hållande, som var starkare än det instinkt-mässiga hat, som den förtryckte alltid hyser mot alla som följa förtryckarens fana. Boel å-faire-peur höll af araberna, och de höllo af honom, Artighet parad med allvar, fåordighet, en tydligt framträdande mening att tiga är guld, under det att tala på sin höjd är silfver, en medfödd obenägenhet för att gifva uttryck äfven åt de häftigazte känslor af sorg eller glädje, äfvensom en obggränsad förmåga att bära lidanden voro egenskaper, som ökgnens nomader och lejoset bland den afrikanska jägarekåren hade gemensamma. Djup tystnad herrskade i tältet, uti hvars inre afdelning, bakom ett förhänge af gethår, den sköna, unga Djelmsa lskte md sitt enda barn, en liten gosse vid tre eller fyra års ålder. Scheiken satt stum, och likaså hans omgifning; ty det var icke brukligt att någon af hans män talade, då han var närvarande, utan att först ha blifvit tillfrågad af honom. Vår jägare hade sträckt ut sig på sin kudde och låg der nu, stödd mot armbågen och blickande ut i dom stilla natten. Efter larmst, munterheten och de glada visoraa, som hörde till ordningen för dagen bland hans franska kamrater, syntes honom tystheton och lugnet i emirens boning ytterst bahagliga. — Jag önskar, att jag genast uppsökt er, Sidi, när jag företa gången satte min fot på Afrikas jord, yttrade han slutligen.