Dagens Nyheter – 1 oktober 1872, sida 2

af hans soldater voro i yttersta grad utmattade till följd af solens inverkan. Han blickade omkring sig, för att finna en soldat, som han icke tyckte om, och mot hvilken det sålunda ej kunde komma i fråga att visa någon skonsamhet. Han fann hvad han sökte; han vargseblef nemligen ett stycke ifrån sig en man, som han utan orsak, men icke desto mindre med den största bitterhet, hatade. Cbhåteauroy gaf denne mean en vink att nelkas honom. — Jasä, gade han, hettan besvärar er så litet, att ni skänkt er vattenranson åt en trumslagare. Så påstår man; är det sannt? Den så tilltalade krigaren var ingen annen är Belå faire-peur. Han helsade vördnadsfullt på sin chef. En rodnad öfverfor hans ansigte; han hade trott, att ingen ob:erverat hans välgerning. — Det är sannt, svarade han; jag tyckte synd om trumslagaren, han är blott ett barn, mn commandant. — Var god och låt oss hädanefter slippa bevittna dylika barmhertighetsverk! utbrast markisen med förakt. Ni fjeskar alltför myckot, för att vinna era ksamraters gunst. Sådant får icke ske. Ventrebleu! Jag förbjuder eo: det — hör ni? — Jag hör, herr öfverste. Svaret var fullkomligt lugnt och afgafs i ölmjuk ton. Han var en alltför god soldat, tör att icke lyda utan resonnemang och för