igen dem; det var några spahis, som varit ute på rekognoscering. Men hvad som gaf krigarne nytt lif, det var icke ankomsten af den lilla truppen, utan någonting helt annat — som truppen förde med sig. — Guds död! utbrast Chåteauroy och sprang upp; de ha funnit qvinnan! De hade verkligen funnit henne. Hon hade fångats invid en källa, dit hon begifvit sig utan sällskap, ehuru den låg ett ganska långt stycke från det arabiska lägret. Föremålet för den höge scheikens förtjusning, hans ögons glädje, fördes nu bort till hans fiender. Begärelsen lyste ur öfverstens blick, då han betraktade sin nya fånge. Ryktet hade icke öfverdrifvit flickans fägring. Alla soldaterna stodo en stund tysta och försjunkna i beundran; de hade aldrig sett en så fulländad skönhet. Men Djelma var oskyldig som gazellen, om hvars behag hon erinrade, och hon älskade sin herre innerligt. Hvad hon led, det frågade öfversten icke mera efter än om hon varit en liten fågel, döende af det skott, som nyss träffat honom. Med ett triumferande leende på sina läppar skref han på arabiska ett bref, som skulle tillställas scheiken, innan denne hann uppticka sin förlust — ett bref af det grymmaste innehåll. Han tvekade en stund, hyem han skulle skicka med denna skrifvelse. De allra flesta