Dagens Nyheter – 1 oktober 1872, sida 1

SS oo ME nu, annars tycker kanske armån att ni är nyckfull. Raoul de Chåteauroy lät en väldig ed undfalla sig; och ett egendomligt, sardoniskt löjo ki:usade hans läppar, ett löje som soldaterna fruktade mora än de vildaste utbrott af hans vrede. — Nej, sade han, jag skall i stället skicka er till scheikon. Han besparar mig ofta besväret att döda mina egna fåhundar. Tag en parlamentätfagga samt detta papper och rid till honom i full traf. Ni får icke sakta farten, förrän ni. nått målet, äfven om hästen skulle stupa vid framkomsten. Jägaren gjorde en vanlig militärisk helsning, tog papperet och aflägsnade sig med en bugning af oefterhärmligt behag. Han vissto väl, att den man, som skulle till emiren Ilderim framföra underrättelsen om förlusten af hang skatt, kunde vara nästan fullt säker om att blifva dödad med all den grymhet, som är ökeens barn medfödd. Den hvita fanan skulle i ett sådant fall utan tvifvel icke förmå skydda sin bärare. Chåteauroy betraktade honom, då han och hans häst lemnade det franska lägret i galopp, trots middagssolens brännande strålar, — Om araberna döda denne man, tänkto han, skall jag förlåta Ilderim alla de vedermödör hans halsstarrighet förorsakat mig. Jägaren lydde öfverstens befallning; han red öfver den vidsträckta sandöknen, utan att