Dagens Nyheter – 1 oktober 1872, sida 1

det franska kavalleriet led ofantliga förlustor för ett ändamål, hvilket måste anses vara af jemförelsevis ringa betydenhet. Härtill kom, att värmen var odräglig, att vattnet var dåligt och tillgången derpå ytterst kaapp, hvadan rödsot började allvarsamt gragssra bland trupperna, Mänga soldater dogo. Högste befälhafvaren, markis de Chåteauroy, blef för hvarje dag allt mera förargad, och han utiofvade två hundra napoleondorer åt den som kunde föra till honom antingen scheikens hufvud eller ock den sköna Djelma. En dag hade jägarne uppslagit sitt läger på en plats, der några förtorkade träd beredde dem en, om ock ringa, tillstymmelse till skydd mot solen, och hvarest fanns en liten bäck, innehållande kärft, gyttjigt vatten. Det var vid middagstiden; den afrikanska solen brände som hetast. Så långt ögat kunde nå, sågo de endast geandöknen. Männen lågo undor ett slags pressenningar, halfoakna och nästan utan förmåga att göra någonting. Äfven Raoul de Chåteauroy, ehuru han hade en arabs kroppskonstitution och vant sig att uthärda de svåraste strapatser, låg utsträckt på merken, flämtande och orörlig. Plötsligt väcktes krigarne ur sitt dvallika lillstånd af några lifliga trumpetstötar. Alla sågo upp och varseblefvo på afstånd en liten : srupp af ryttare som småningom nalkades läret. När de kommo närmare, kände man UNDER SKULDA FANOQE. 33.