Dagens Nyheter – 30 september 1872, sida 2

Konung Carl XV:des sista dagar. Sent omsider, halfannan vecka efter dödsfallet, lemnar nu Sydsvenska Dagbladet Snällposten en utförligare redogörelse för konung Carl den XV:des korta vistelse i Malmö och för de närmare omständigheterna vid konungens död. Som denna skildring innehåller åtskilliga förut icke kända detaljer, återgifva vi den här, med uteslutande af den del deraf, som omfattar konungens resa från Aachen till Malmö. När ångbåten inlopp i Malmö hamn, hade den vid yttersta brohufvudet helsats med hurrarop; men då konungen gick i land och den ofantliga folkmassan, som samlat sig för att mottaga honom, varseblef den älskade monarkens tärda drag och lidande utseende, lägrade sig allvar och sorg öfver alla de närvarandes ansigten; alla hufvuden blottades, men under en tystnad så djup, att ej ett Jjud förnams utom konungens egna steg. Denna befolkningens hållning gjorde på konungen ett djupt intryck; uppkommen i sina rum, utbrast han lifligt till en af sin omgifning: Vet du, i dag har jag sett, att jag är afhållen; jag tror, att io skola komma att sakna mig, då jeg gått ort. Från vagnen in i residensets förstuga gick konungen till fots; derifrån bars han i sin stol uppför stora trappan. Han begaf sig ge nast in i sängkammaren, ett stort, luftigt rum, beläget åt gårdssidan och derigenom alldeles tyst; knappt trodde han väl, att han trädde in i det rum, der hans dödsläger var bäddadt Han hade utsatt sin afresa till kl. 9 följande morgon med extratåg, och han vidblef ståndaktigt detta beslut, oaktadt han visst icke gjorde sig några illusioner om sitt helsotill: stånd. Men hans håg drog honom oemotståndligt mot hemmet. Ack, om jag hade vingar att flyga till mitt Ulriksdal och dö der, utbrast han en gång plötsligen, då han länge suttit stilla och tyst, med den trånande blick, som utmärkte hans sista dagar. På eftermiddagen inträffade kronprinsen och kronprinsessan af Danmark med deras äldste son, den lille prins Christian. Anblicken af barnet gladde honom synbarligen; du blir nog en dugtig pojke! yttrade kungen hjertligt, med handen på den lille dottersonens hufvud. Med den enda, älskade dottren hade konungen ett långt enskildt samtal i sitt rum. Då hon gick ut, lyckades hon öfvertala fadren att dricka en kopp buljong; denna var, jemte en liten bit finhackad skinka med ägg, som han förtärde följande dagen, den enda näring, konungen intog under de sista trenne dagarne, med undantag af mjölk, hvaraf han drack några glas. På aftonen togo de danska gästerna afsked och reste; oaktadt de visserligen funnit konungen mycket svag, lemnade de honom utan aning om farans allvar eller närhet. Deras förhoppningar syntes också vilja uppfyllas, konungen hade under natten en sund, stärkande sömn, steg följande morgon upp och lät kläda sig samt satt i sin stol hela förmiddagen. Men kl. !22 e. m. hemsöktes konungen af en våldsam attack, af samma art som han förut haft åtskilliga, men denna gång häftigare än vanligt: förfärliga magplågor, svindel samt iskyla om händer och fötter. Nu intog konungen sängen, som sedan ej lemnades. Aftonen och natten voro lugna, ehuru afmattningen fortfor. Mot morgonen föll konungen i en lugn och vederqvickande slummer. Onsdags förmiddag var befinnandet jemförelsevis tillfredsställande; det enda ängslande symptomet var den svaga maktlösa pulsen. Ända hitintills hade tillståndet ej ingifvit några bestämda farhågor om ett omedelbart förestående slut. Men onsdags eftermiddag inträffade en ny kris lik föregående dagens: och efier den blef det fullkomligt klart att döden snart nalkades. Med konuogens bifall afgingo nu telegram till d. v. prinsen regenten, vår nu regerande konung, äfvensom till danska tronföljareparet, att skynda till konungens dödsbädd. Men krafterna sjönko med er förfärande hastighet, Tror du jag har natten för mig? frågade konungen sin förste lifmedikus. Då denne dröjde med svaret, upprepade konungen frågan med fordran på öppet svar. Då e. m. fordrar uppriktighet, svarade dr Lundberg, måste jag svara nej; jag tror ej e. m. kan räkna på morgonen, Krafterna aftaga för hastigt, och inträffar en ny attack, följer döden genast. Tror du smärtorna bli svära? frågade konungen. Äfven derpå får e. m. bereda sig; dock går det möjligen lätt nog; dur Aden h ad Aad es RT TT KA ITA