Dagens Nyheter – 30 september 1872, sida 2

De närvärande hade ej af något tecken ku nat varseblifva slutet, så lugnt och fridfal var inslumrandet. De sågo på sina ur: var 9,5 e. m. Så dog konung Carl XV. Under dagar i Aachen hade han flera gånger samspråk med sina förtrogna om död ach odödlighet oc om de höga allvarliga ämnen, som dermed s i sammanhang; och i det rika poetiska språ som konungen alltid antog då han hänförd af sitt ämne, hade han gifvit dem en inblick de upphöjda tankar och idåer, som i dessa me niskolifvets djupaste spörsmål, särskildt und den senaste tiden af hans lefnad, oafbrut rörde sig i hans själ. Hans död var den pra tiska illustrationen till hans då uttalade lif åsigt; mera än någon af hans lifs handling bidrog den att i deras ögon, som fingo bevittn den, förklara hans sanna väsende ach i der minne rena hang bild från den slagg af mens lig svaghet och brist, hvarmed den såso hvarje menniskogestalt i lifvet var behäfta Ty det var en död så skön ock manlig, a mången hjeltes varit det mindre. Att, i fuj besittning af helsa och kroppskraft, oförfära möta döden på slagfältet räknas, och me rätta, för mod och mandom. Men af högr och ädlare art är det mod, som, med brutn nästan tillintetgjorda kroppskrafter, lugnt emo tager den annalkande döden, blickar hono oförskräckt in i det bistra anletet och me ofrånvändt öga följer hans gång, då han st för steg drifver själen ut ur dess länge b bodda kroppsliga hydda. Dot modet ege endast at den, hvars ande genomträngts al vissheten att han afkläder sig förgänglighete blott för att ikläda rig oförgängligheten, a han jordas i skröplighet, men skall uppstå kraft.