Dagens Nyheter – 27 september 1872, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Ferm expeditiom. Ienaf Vermland: största socknar är bruket, i likhet med hvad fallet är i de flesta landtförsamlingar, att döpt barnen så fort som möjligt, Döpelseakten för rättas vanligtvis om söndagarne i kyrkan före högmessans början. Nyligen kom likväl efte gudstjensten en qvinna, bärande ett barn på armen, med begäran det pastorn måtte döps det, hvarpå denne invände: Men hvarföre kom ni icke före gudstjensten med barnet ? Jo, för då var det inte födt ännu, blef svaret. : Hjelp 1 nöden. För en tid tillbaka fanns det och finnes kansko än i Munkeröd, Toarps socken i Danmark, en mycket ond tjur, ortens förskräckelse, men som mat gårdens egars, sin skötare, var temligen hygglig. En sommarafton, då denne hemmansegare gick öfver ängen der tjuren betade, blef han öfrer fallen af 3 balffulla skurkar från Odense, hvilka obarmhertigt började slå honom och säkerligen skulle slagit honom ibjäl, så vidt ej tjuren i fullt lopp anländt och så trakterst de tre skurkarne, att de blott med största ansträngning kunde rädda sina lif och troli gen fiogo en minnesbeta för hela sin tid, Bonden erbjöds sedan en stor samma tör tjuren, men ville aldrig sälja den. Tacksamhet mot tacksamhet. Est besök hos indilanhöfdingar. En medarbetare i Newyork Times har aflagt ett besök hos några indianhöfdingar, som ny ligen uppehöllo sig i Newyork för att af amerikanska regeringon tilltigga sig några ytterligare ynnestbevis. Rödskionen, som hade byrt femton rum i Grand Central-hotellet, gingo ut och promenerade i fjerde våningens korridorer, insvepta i sina pläder och med stora solfjädrar i händerna. Medarbetaren fann det något svårt att underbålla samtalet, efter som han icke var nog lycklig att vara chero kes-språket mäktig och de indianska höfdingarno knappt förstodo ett ord engelska. Icke desto mindre var Gulhår, en mycket berömd höfding, i stånd att gifva tillkänna en värdig nyfikenhet på att få veta hvilken tilniog den hvite mannen representerade, och då han erfor. att det var en tidning, som försvarade Grånts återval, gaf hr Gulhår — häri ligger förmodligen borättelsens kärna och moral — tillkänna oförtydbara tecken på sitt bifall och sin likstämmighet. Näst en parasoll, i hvilken en af skogens söner fann ett så stort behig att han tillegnade sig den, tycktes en iady reporter (qvinlig notisjägare), som infann sig för att taga gästerna i skärsekådande, pynnerligen tilldraga sig rödskinneas uppmärksamhet. Hennes klälsel blef också föremål för en visserligen smickrande, men att döma af den manliga medarbetarens skildring temligen närgången undersökning från eu af höfdiogarnes sida. På golfvet i ett af rummen satt herr Dubbelslag, hans hustru samt fru Tve-svans, Hr Tve-svans sjelf satt helt majestätiskt i en ndstol och såg på hvad de andra förvtogo sig. Hr Dubbelslag var sysselsatt med att på ett stycke papper afrita sig sjelf till häst och i strid med en hel massa fordringsegaro, under det fru Tve-svans höll på att sy ett kallikågarnityr efter senaste mod. Lycklige siste mohikan, som vandrat hem till den etore faderns jagtmarker och slipper vara vittne till huru din slägts hötdingar nedsjun kit till att drifva omkring i korridorerna på ett hotell i Newyork och deras hustrur till att sy kallikågarnityrer efter senasto mod!