Dagens Nyheter – 27 september 1872, sida 2

mv ENN ton, var i sjelfva verket alldeles obafogad, mon Bol-å-faire-peur hade dock suttit stum i gadslo, utan att på annat sitt förråda att han var en moensklig varelso än genom rodnader, gom mot hans vilja uppsteg på hans bleka kinder. Det var på denna orättvisa han nu tänktes — Många förluster äro bittra nog, mumlade han; men det fians ingen som är bittrare än förlusten af rättigheten ott harmas. Et ljudligt skratt från danssalen som öfverröstaie både de gälla violerna och de dundrande trummorna, väckte honom ur hinna drömmar. — De äro bons enfants, tänkte han och smålog, i det han lysamade; de äro hederligare i sin glädje, likasom i gin vrede, än vi någonsin voro i den varid, der jag fordom lefde. Midt ibland larmet och musiken urskildo han tydligt Cigarettes klisgande stämma. Hon hade för tillfället upphört att dansa och be. fann sig i ordvexling med ettef sina Cbarnt, hvarvid sådana kraftutiryck begagnades, som hon från sin spädaste älder varit van att höra. — Du kallar honom eastöring, ropida kon i föraktfall ton. Fy! du har dock nyss druckit på hans bekostnad, szapphane! Den så tilltalade mumlade nå;ot, som var svårt att urskilja. — Otacksamme! fortfor marketenterskan med vredgad, triumferande röst; du skulle