Dagens Nyheter – 27 september 1872, sida 2

-— 208 dem, men förgäfves; deremot dansade. hon med glädje för simpla soldater, dammhöljda, sårade, af greft arbete och hvarjehanda vedermödor tröttade rrigare, tills de glömde sina lidanden och blefvo upplifvade af dansen såsom af champagne. För att tjena sina stora barn4 ville hon göra allt. Med hvilket lif, med hvilket vildt behag, med hvilken abandon hon dansade! Hon hänförde alldeles sina åskådare. Den berömda cachuchan, gom lockade Spaniens vördade kardinaler att kasta af sig siva öfverstepresterliga drägter och dyrka kastsgnetternas och den lilla hvita fotens trollmakt, var aldrig mera oemotståndlig, mera tjusande är denna yra, bizarra, på en gång bebagfulla och oblyga cancan. Man skulle kunopa kalla denna dans ett poem af färger och rörelser, ett odo till Venus och Bacchus. Hela hennes bjerta var i danren, och cå hon sväfvade öfver golfvet örog hon allas bjertan med sig. Många voro åskådarne — nästan alla Cigarettes gamla kära vänner och beskyddare — men en fattades bland dem. Han befarn rig dock på värdshuset, hon visste det; ty då hon passerade ett af de mindre rummen, hade hon sett honom dricka i sällekap med rågra kamrater vid regementet eller rättare ssgåt, hon hade sett honom betala hvad de andra drucko, under det att han sjelf tagit för sig endast helt litet. Han var på värdshuset, denno hemlighetsfullo Bel-å-fairo-peur, och