Dagens Nyheter – 27 september 1872, sida 1

musiken och stojet i ballokalen hörde han knappast, hans tankar voro på helt annat håll. Tolf år förut, då han första gången deltog i rekrytexercison, huru berömd hade han icke då blifvit, och med hvilken förvåning hade ej instruktören sett på honom, mumlande för sig sjelf: Den der är, minsann, ingen dufunge; han har varit med förut, det syns nog. Ea sådan ryttarel... Min Disu! han vet mera än vi kunna lära honom. Och när han gedan slutat de förboredande öfnirgarne och fick vara med på fälttågen, hade armån i honom funnit en af de yppersta bland sina många yppsorliga krigare, I journalerna fanns ingen soldat så ofta antecknad såsom den der utmärkt sig för hjoltemod och rådighet i farans stund som han. Ioke desto mindre hade så många år förgått, utan att han vunnit någon nämnvärd bofor. dran. Han hade ej ens en tapperhetsmedalj på sitt bröst; och det var helt nyligen han blifvit utnämnd till korporal, hvilket syrtos ha skett endast derför att man omöjligen kunde längre förbigå honom. Orsaken till sllt detta låg deruti att han var hatad — bittert ech oförsonligt — af sin chef. Sednast i dag hade han i anledning af något, sor han icke kunde rå för, fått uppbära de hätskaste förebråelser af öfversten; tillrättavisningen, gifven i en öfygrmodig och sårande