Dagens Nyheter – 26 september 1872, sida 1

nog, utan att hon blef uppretad; men denna gång — måhända i följd af vinets inverkan — erfor hon en stark frestelse att bostraffa öfverstens försmidlighet. — Åh, sade hon, betvingande sin harm, det är vida mer sanvolikt, att han hugger i stället för att bli huggen, ifall det skulle komma till en duell. Ack, om jag finge sö honom duellera! Det finss ingen mer storartad syn än en tvekamp mellan tvänne män, som båda äro ekickliga usi att handtera sina vapen. Men att slåss för min ekull — morbleu! det får icke ske. Jag tackar ingen, gom har den oförskämdheten att göra det, utan att först ha fått order derom af mig. Coqueline lät verkligen skjuta ibjäl sig för min skull, som ni minnas; han var en vacker karl, Coqueline, och. den som dödade honom bar sig så klunsigt åt, att han kelt och hållet vanställde haas. ansigte. . Det var riktigt stor skada. Jag sade också då, att jag aldrig sedan skulle tillåta vackra karlar att slåss om mig. Men ni får det gerna, om ni behagar, herr Ösinnäsga. Denna banämning uttalade kon med ett trotsigt skratt, i det hon kastade en karamell midt i ansigtet på den allsmäktige rezementschefen. Alia militärer — höga eller låga — bomöttes utan krus af Cigarette. Hon skulle ha varit lika ohöflig mot sjelfva kejsaren, om hoa fått tala med honom och ban misshagat henne; och armån skyddade henne för hvarje slags efterräkning så till vida att den skulle