Dagens Nyheter – 26 september 1872, sida 1

Skall folket eller skall konungamakten råda inom rikedagen? Det är den gamla frågan, gom det ständigt ges anledning att upprepa och som nu åter ligger i botten på all diskussion om kandidaterna till de 13 platserna å andra kammarens Stockholmsbänkar. Riksdagen, svenska folkets beskattningsrätt och dess andel i lagstiftningen blif-a ett bländverk, ett narrspel, tomma ord, om de valberättigade sammansätta riksförsamlingen af regeringens egna organer, om de hopblanda folkmakt och regeringsmakt, om de tillintetgöra den ena -statemakten: sin ejen, genom att i densamma upptaga ett öfvervägande antal af den andra statsmaktens redskap. Embetsoch tjenstemän äro öfver bufvud taget — deras kunskapsrikhet och skicklighet obestridda! — icke lämpliga till folkrepresentanter. Det vill dermed icke vara sagdt att de alla äro blinda tjenare åt regeringsmakten eller alla, sågom folkrepresentanter, gå af tvång med regeringen, äfven när denna handlar mot folkets intresse. Men de ha sjelfva ett öfvervägande gemensamt intresse med regeringen; anslagen komma ofta dem sjelfva, deras verk eller deras kast till godo; liksom regeringen älska de att mycket lagstifta och mycket reglementera, emedan det anses lättare att sköta förvaltningen efter ett för hela riket gifvet echema än efter sig företeende omständigheter och under ett friare, mera verksamt deltagande af upplyste medborgare. Lika orätt som det derföre är att fylla representationen med embeteoch tjenstemän, lika så oriktigt skulle det vara att derifrån utesluta alla gådane. Har en stetstjenare, civil eller militär, ådagalagt att han