Dagens Nyheter – 25 september 1872, sida 1

hertigen af Nassau samt fursten af WaldeckPyrmont, hvilka telegrammer af h. m:t personligen besvarats. Nedanstående poem, som i går afton lästes i Posttidningen, tillåter red. sig meddela Dagens Nyheters läsare: Kung Carls Eriksgata. Säg, är det en konung, eller hvad, Som rider med kämpar i ring? Se, hvilken mörk och hotande rad, Det flämtar, det frustar, det stampar åstad Och sparkar gnistor omkring. Ar Carlavagnen på jorden och kör Sitt stjernspann denna gång? — Ja väl! en kuvg sin riksrund gör Och Carlavagnen gig framåt rör, Men utan tindrande stång. Åt norden hans Eriksgata går I tigande månskensnatt, Och hvar en stund det stilla står Den kungen tusendes hyllnivg får s Och tager i tårar sin skatt. Framåt det går, och utan rast, Ij kungen bakom sig ser! Men hade han än ej sådan hast, Det vore ett töcken vi hölle fast. En skugga, och intet mer! Så fortsätt då din nattliga färd! Du vänder ej åter igen, Men tag välsignelsens tysta gärd På vägen med, ty du var den värd, Och slumra i natten på den! Der fladdrar ett sken vid hedens bryn, Det kommer ur fattigmans tjäll — Låt mörkret gerna rida på skyn, Den trefna brasan flammar i byn Och lyser kungen i qväll. —L om — on Och skymtar ey) här, vid sidan strax, Ur dimman ett hvitt Guds hus Mot honom, hvars omsorg dagligdags Med lag kringgärdade bondens ax Och gjorde hans stuga ljus? Framåt det går, och utan rast, Ej kungen bakom sig ser; Men hade han än ej sådan hast, Det vore ett töcken vi hölle fast, En skugga, och intet mer! Men gryningen vaknar till slut ändock, Det dagas i österled Och insjön öppnar sitt ögonlock! Och skogen axlar sia gröna rock Och bliokar på tåget ned, Sitt löf strö björkarna, grupp vid grupp, De blad med förgängelsens text, Och granarna skyldra, trupp vid trupp, Och tallarna likso a räta sig upp Och härma hang kungliga växt. Snart lyser solen på kungens stråt, Snart dåna kanonerna käckt, Och tusendo ögon blicka deråt Och åter tusende fyllas med gråt — Ty kungens öga är släckt, Framåt det går, och utan rast, Ej kungen bakom sig ser; Men hade han än ej sådan hast, Det vore ett töcken vi höllo fast, En skugga, och intet mer! På höjden står täderneborgen qvar, Der hans ungdom slog ut som en ros, Far, kungliga hamn, dit upp, o far, Vi blotta för döden en och hvar Vårt hufvud — och hjertat derhos. Talis Qualis.