Dagens Nyheter – 23 september 1872, sida 2

nr sådan slösere! han skulle kunnat gälja deras silkesgördlar åt mig. Men gäg mig, huru länge är det hen har varit med? — Åh! det är väl tio eller tolf år sedan han kom hit. — På den tiden borde han ha hunnit lära sig plundra araber, sado Fanans väninna, och stjäla ifrån dem, vare gig de äro lefvande eller döda. Du måste taga honom om hand, Tats2, och bli hans läromästare. Tata smålog sjelfbelåtet. Han såg i det gista yttrardet en komplimang. — Ja, jag är allt fiffgare än de flesta, sade han. Hör bara, hvad jag gjorde i går. Jag gick ett stycke utanför staden och fick då händelsevis ge en fåraherde, gora bar två lefvande gäss, hvilkas fötter han bundit tillsammans. Han höll dem i benen, och de gkreko alldeles förfärligt. Men ni kunna inte tänka er, huru feta och rara de voro. Jag tyckte mig redan se dem i stekgrytan och kände den rara lukten i andanom. Det var besynnerligt — jeg blef i en bast hungrig. Litt hade det varit att komma besittning af gässen gerom att gifva karlen respass till en annan verld eller åtminstone traktera hozom med ett godt kok stryk; men vi ha stränga order att icke ofreda infödingarne, och jag tänkte derför att det möjligen skulle gå an att vinna målet utan användande af våld. Se hör, hur jag bar mig åt. Jag följde efter honom och nalkades honom efterhand alltmera,