Dagens Nyheter – 23 september 1872, sida 1

, — BSade jag inte, att det var en tusan djefvul till karl? — Pardieu! han är en hjelte. — Rider som en arab. — Röker som en zuav. — Hugger af ett hufvud i förbifarten medan hästen galopperar... Åhl det är charmant! — Och dansar gom en gristokrat, inte som — visst annat folk. Den sista anmärkningen gjordes af en qvinlig deltagare i detta samtal mellan krigare, en flicka som satt grensle öfver stenmuren, hvarpå hon uppställt sin lilla vintunna, under det att sex soldater, hennes stora barn, som hon kallade dem, lågo utsträckta i gräset dorinvid. Hon var täck, man skulle nästan kunna kalla hethne vacker, ehuru hennes hy var mycket brun till följd af solens inverkan, och ehuru hennes hår var kortklippt, som en gosses, och ansigtet saknade all regelbundenhet. Men — hvem frågade här efter regelbundna anletsdrag? Hvem skulle ha velat utbyta den mest klassiska typ mot dessa mörka, lifliga, utmanande ögon, mot denna lilla runda, näpna kattunge-fysionomi, alltid så glädtig och leende, och mot dessa mörkröda läppar, liknande tvänne mot hvarandra tryckta kameliaknoppar, hvilkas skönhet aldrig framstod tydligare än då en cigarett eller — hvilket, san