Dagens Nyheter – 21 september 1872, sida 1

qvittar det mig nästan lika, om jag tjenar hos dem eller ho3 er — vi kunna ju låta tärningarne afgöra hela frågan. — Tärningarne? ... afgöra? ... Hyad menar pi? — Jo, om jag vinaer, går jag sedan till araberna; vinner återigen ni, eå blir jag en af ert folk. . — Guds död! det var ett lustigt påhitt, mumlade Chanrellon. Men om ni vinner, tror ni då, att vi skola låta er gå till våra fiender? I sådant fall voro vi ju bra enfaldiga. — Ja, ni skola låta mig gå, svarade den andre med samma orubbliga lugn. De män, som hade nog stark hederskänsla att trogot uppfylla Rire-pour-touts löfte till beduinerna, lära ej heller nu begagna sin öfvermakt mot en ensam, obeväpnad främlirg, som öppet och ärligt bekänner gig hylla deras fienderg sak. Ett mummel, bekräftande hans ord, hördes från alla håll i salen. Chanrellon. svor en väldig ed. — Nej, så sannt jag lefver; ni har rätt. Vill ni gå ifrån oss, så må ni fritt göra det. Hör hit, garcon! Gif oss tärningar. Behagar ni champagne, min herre? Eller kanske konjak? — Jag tackar er; men jag vill ingonting förtära. : Han lutade sig tillbaka på stolen och Bynte3 helt obesvärad, oaktadt han hade allas UNDER SKILDA FANOR. T3.