Dagens Nyheter – 20 september 1872, sida 2

kamp uppstod af det förfärligaste elag; vi stodo alla med återhållen andedrägt, bavittnande denna ursinniga: strid på Uf och död, hvartill vi aldrig förr sett maken. Plötsligt föll araban ursadeln; men Rire-pour-tout sattrännu gqver; like leende som förr. Den gamle sehöiken sänkte sitt hufvud. Det ör slut! Allah är stor! ropadehan och blickade på sin son, som låg der död och badande i sitt blod. Vi-rusade alla fram till Rire-pourtout, som förblef orörligt sittande midt ibland liken på alle sidor öm sig. Han skrattade gladt och så att det genljöd öfver hela nejden. SLoefve Frankriket4 ropade han: Och gif mig nu ett glas konjak, det har jag gjort rätt fört. Knappt voro orden utsagda, förrän hans kropp sjönk tillhopa och föll ned på jorden; och när vi lyftade upp honom, var han redan död: Tvänrne afbrutna värjklingor befunnos gömda i hans bröst, och blodet rann som vatten ur mer än trettio sår. Så dog Rire: pour-tout, herr infanterist, med ett löje på sina läppar. Vid min ära; det var ett herrligt slut; jag skulle ingenting högre önska än att få dö såsom han! Och Claude de Charrellon tömde en ny bägare; ju mera Han talade, desto törstigåre blef han. Männen omkring honom drucko äfven ett glas till den döde hjeltens ära. — Rire-purtout föraktade döden sade en af dem i högtidlig tön: