Dagens Nyheter – 20 september 1872, sida 1

— Sacrebleu! utropäde Chanrellon. Det är djerft att säga så i fem jägares närvaro. Främlingen smålog. — Jag är väl ingen Rire-pour-tout, yttrade han; men jag säger vanligen hvad jag tänker, utan att fråga efter mina åhörares åsigter. Chanrellon såg på honom uppmärksamt. — Det är en oförskräckt man, tänkte han. Honom böra vi icke förlora. — Jag föredrager era fiender, fortfor den andre fullkomligt lugnt, och utan att fästa det ringaste afseende vid att rummet var fullt af franska krigare. För det första äro de den tappande parten; för det andra ha de af ålder varit herrar i detta land; för det tredje föra de ett fritt lif, som hvarje europ6 har skäl att afundas dem; och för det fjerde ha de otvifvelaktigt rätten på sin sida... — Herre! ropade jägarne, i det de fattade sina värjor, eldiga som lejon. Han betraktade dem helt saktmodigt och utan att förråda någon fruktan; hvarefter han fortfor, likasom hade de ingenting yttrat: — Jag skall slårs mot hvar och en af er, såsom denne förträfflige Rire-pour-tout slogs mot araberna, om ni så önska; men jag vet sannerligen icke, hvad det skulle tjena till. Slagsmål bruka vi gerna undvika. Jag sade, att jag tycker bäst om era fiender; det är ju en smaksak, inte behöfver man tvista om slikt — såvidt jag kan förstå. Emellertid