Dagens Nyheter – 19 september 1872, sida 1

HV hågkomst skall bli min bästa tröst, min största skatt i motgången och nöden. Hon kunde knappt urskilja bokstäfverna, så tårfyllda voro hennes ögon. Den koketta verldsdamen, den segerrika baldrottningen kände sitt hjerta beklämdt. Cecils olycka hade gripit henne djupt, ty — i hennes hand låg. hang öde. Ehuru icke den ringaste antydan härpå förekom i afskedsbrefvet, insåg hen genast klart och tydligt, att bon med ett enda ord kunde rädda honom, befria honom från landsflyktens lidanden och denna vanära, hvarigenom han för alltid bannlystes från de aristokratiska kretsarne. Hon behöfde blott:säga ett ord, för att göra den orättvist anklagade ånyo hedrad, omtyckt och beundrad såsom förr. Men härvid måste hon uppoffra sig sjelf. Hon stod stum, obeslutsam, bäfvande; stora tårar banade sig väg utför hennes kinder och föllo på brefvet, som hon länge qvarhöll i sin hand; Slutligen sprang hon helt plötsligt fram till kaminen, och likasom kände hon med sig sjelf att det var ett brott hon ville begå, kastade hon ifrigt, för att icke få tid till att besinna sig och låta sitt bättre jag tala, den vigtiga skrifvelsen midt i lågorna. Denna om så mycken hängifvenhet vittnande epistel hade förtjenat ett bättre öde, förtjenat att bli gömd såsom ett dyrbart minne; men det gick icke an — den skulle ha kunnat kompromettera henne. Elden förtärde snart