Dagens Nyheter – 19 september 1872, sida 1

a MUVL —Rakes röst darrade litet, då han uttalade de sista orden, och hans grofva, solbrända ansigte syntes mycket blekt och oroligt. Cecil räckte honom sin hand under tystnad; denna åtbörd var mera betydelsefull än många ord. — Nej, sir, sade Rake; ni är en gentleman, och jag har varit en landstrykara. Det är heder nog för mig att ni velat taga mig i handen. Framdeles kanske skall jag tillåta det, om jag då är mera värd en sådan ära — men det lärer jag väl aldrig bli. — Ni förtjenar denna ära redan nu, min trogne vän, svarade Cecil med låg stämma och synbarligen djupt rörd. Det var blott för er egen skull, Rake, jag befallde er att lemna mig. — Gud välsigne er, sir! utbrast Rake. Sådana ord från er mun äro ljufliga att höra. Ser ni, sir, jag tycker så mycket om ett oroligt, kringflackande lif; och är det så att ni far till Amerika, såsom ri nämnde, så är jag så hemmastadd der som någonsin i Piccadilly. Jag känner till, snart gagdt, hvarenda bit af den nya verlden. Der fins farligt folk och vilda djur på vissa trakter, man går aldrig säker om lifvet; men juat denna osäkerhet har sitt behag, tycker jag. Ni skall bestämdt ha mycken nytta af mig... Cecil satt tyst en stund och blickade mot golfvet i kupen. Slutligen såg han upp och frågade: UNDER SEILDA FANOR. BE.