Jastitias ytterligare söka träffa förlikning utan fru mellankomst. Utr ikes-Nyheter. Om en korrespondent till PIndep. Belge är riktigt underrättad, får rättegången mot marskalk Bazaine ett allt falare utseende för den anklagade. Rättegången lärer derjemte komma att ådsgalägga att många utom marskalken komprometterat sig och att andra generaler än han på det gröfsta försummat sina pligter under kriget. En tilltagsen iogeniörofficer skall ha lyckats skicka ut ur Metz, efter dess kapitulation, två stora vagnar, uppfyllda af en massa militära dokumenter, rapporter, förtroliga skrifvelser, order och kontraorder som vexlats under det sorgliga fälttåget. I den tyska polisens åsyn lät han dessa vagaar under två veckor hvarje dag köra fram till hans pott, men obegagnade återvända. Slutligen, då polisen ledsnat vid att gifva akt på detta företag, skickade han dit vagnarne midt på ljusa dagen. Do handlingar, med hvilka de voro lastade, sägas innehålla de mest bäpnadsväckande upplysningar, och detta skall vara anledningon till att Thiers varit obenägen att låta åtalet mot Bazaine utföras med den offentlighet som ett så vigtigt krigsrättsmål kräfver. Wezer Zeitung har förnummit att kejsaren af Österriko snart skulle göra ett besök i Petersburg. (Mindre troligt!) Från Frankrike berättas att Tyskland den 1 okcober skall få en obehaglig present från sistnämde land, nemligen alla i Elsass och Lothriogen födda och nu i Frankrike förvarade galår och andre straffångar, som icke förklarat sig sinnade att blifva franska medborgare och sålunda för alhid öfvergifrit fådernebygden. Jesuiterna, utdrifna från tyska riket, sätta sig ned dels i England, dels i Frankrike. Si kom en dag i fötra veckan en bataljon af 250 hög på en gång från Strassburg till Paris, or tågade de i procession från bangården till sitt hus i den förnäma stadsdelen St Germain. Men som det finns ett tillräckligt antal jesuiter förut i Paris ämna de nykomne icke qvarblifva der, utan resa till England eller Brasilien. — Det är betecknande för den ståndpunkt, kvarpå elsassarno i andligt hänseendo stått under det franska väldet, att 80,000 elsassare undertecknat -en petitiea till Bismarck om tillåtelse för de vördade jesuitfäderne att åter sätta sig ned i Elsass. En diplomat har skrifvit bref till tidningen e Frangais angående kejsarmötet Han omtalar, att när ambassadörerne hade sitt allmänna företräde -hos kejsar Wilhelm i do beggs främmande kejsarces närvaro frågade österrikisko kejsaren den franske ambassadören avgående Thiers helsa. Sedan han fått svaret härom yttrade han: Det är en förvånande man, franska republikens president. Jag beundrar honom på det högsta. Jag kan icke fatta huru han förmår handhafva så många ärenden af olika slag och ändå ha tid öfrig att pröfva nya kanoner. Jag visste väl att han egde vidsträckta och mångartade kunskapor, men jag bekänner att jag inte visste att han var en autoritet i artillerifrågor. Jag säger än en gång hr Thiers förvånar mig. (Kejsar Frans Josef tyckes varit icko så litet sarkastisk.) Tyska rikskansleren har afgifvit ett svar på den lyckönskningsadress han från ansedda engolsmän erhållit i anledning af sina åtgärder mot jesuitsträfvandena. Han ekrifrer bland annat: Adressen lägger tillbörlig vigt på svårigheterna i den strid, som blifvit de tyska regeringarno påtvingad mot deras vilja och förmodan. Statens uppgift att lika skydda bekännelsefriden och allas samvetsfrihet skulle joke vara lätt äfven om den ej försvårades genom missbruket af oberättigade inflytelser och genom att troende själar med konstlade medel oroas. Dot fågnar mig att finna er ense med mig om den grundsatsen attiettordnadt samhälle hvarje individ och hvarje bekännelse bör åtojuta det mått af frihet som är förenligt med de öfriga medborgarnes frihet samt landets trygghet och sjelfständighet. I striden för denna grundsats skall Gud skydda det tyska riket äfven mot sådana motståndare som låna hans heliga namn till täckmantel för sin fiendskap mot vår inre fred. I Magdeburger Zeitung utlägges vidlyftigare en stundom förut yttrad gissning: Rikskansleren Bismarck mår alldes förträtfligt. Han har förmått vara med om allting (under kej sarmötet) och var städso färdig såväl till allvarliga öfverläggningar som till muntra samtal. Hans sjukdom är ett officiöst bjelpmedel till att lägga i dagen den mycket kraftige patientens ionersta tanke. Om någonting ej faller honom i smaken, eller skall någonting ske eller icko ske efter hans önskan, så blifva Bismarcks nerver offciöst inspirerada och befunna angripna, För flera år sedan var detta onekligen fallet, särdeles efter 1866 års krig, mon alltsedan franska krigot har han mått bättre än någonsio. Tältliferet i Champagae och längre in i Fraokrike har stärkt honom alldeles utomordentligt. Det är visst godt och välgörande att han sparar sin kropp för att icko få återfall af sin förra sjukdom. men bl