Dagens Nyheter – 18 september 1872, sida 2

— LJUÖ -— trängligt mörker; och för detta ändamål gällde det att handla raskt och utan tvekan. Han hade omkring en half mil till jernvägsstationen. Ehuru ban icke riktigt kände vägen, begynte han gå beslutsamt åt det håll som han ansåg för det rätta. Men han hade icke hunnit långt, förrän han erfor en öfverväldigande trötthet och ett starkt behof af föda. Han hade nemligen ingenting förtärt sedan frukosten före kapplöpningen. Invid vägen stod en skogvaktares stuga. Cecil, som aldrig kunde lära sig att bli försigtig, trädde in genom den halföppna dörren, och då han i rummet fann skogvaktaren sitta och äta, bad han honom utan vidara omsvep gifva sig litet mat. — Ja, det skall ni få, om ri kan skjuta den der hönstjufven, svarade mannen, i det han pokade på en falk, som flög högt uppe i laften. Cecil tog skogvaktarens laddade bössa, som var stilld mot en stol vid dörren, och vinkande åt egaren att följa sig, gick ban åter ut på landsvägen samt aflossade skottet sä hastigt, att skogvaktaren ioke ens hann 40 at: han sigtade, innen han sköt. Icke desto mindre föll fågeln som en sten ned iblanå träden i närheten. Skytten hade icke darrat på handen, det syntet väl, ,, Skogvaktaren sög häpen på honom; han hade aldrig kunnit föreställa sig att någonting slikt låg inom mensklig förmåga; och han