Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 2

AR underkasta er svåra försakelser för min skull; men det får inte ske. Blotta erbjudandet att följa mig är ett tillräckligt vittnesbörd om er ovanliga trohet. Det är mig omöjligt att säga er hvad som föranledt denna plötsliga förändring i min ställning; må det vara er nog att veta, att jag för framtiden skall bli — såvida jag lefver — hvad pi var, en soldat som kämpar i den arm6, hvilken bäst behöfver honom. Men hurudant mitt ödo än må blifva, vill jag ensam gå detsamma till mötes. Bespara mig derför vidare ordande, och lyd helt enkolt min sista befallning. Dessa ord uttalades på ett lungt och saktmodigt sätt, men derjeomte med en bestämdhet, vittnande om att han icke tålde några motsägelser. Också fann Rake rådligast att lyda honom. — Bom ni befaller, sir. Detta var det enda han yttrade, hvarefter han gick att gadla stoet. Mennriskonaturen är ändå bra besynnerlig. Cecil ville på intet vilkor att hans kammartjenare skulle följa honom i landeflykten och utsättas för nöd och bekymmer, faror och frestelser, då ju ett lugnt och angenämt lif väntade honom, i fall han sökte och erhölle anställning hos den ädle och frikostige markig Rockingham; och dock erfor han en viss emärta derför att Rake var så lätt öfvertalad att frångå sin förra ädla föresats. Emellertid tänkte han icke längre härpå.