Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 2

AE åå tndeten Hans trogne tjenare red ett mörkbrunt sto, som uten alltför mycken svårighet följde den snabbe kamraten. Båda kreaturen ilade framåt med vindens hastighet, utan att ryttarne behöfde sporra dem dertill; det var gom hade djuren förstått att husbondens väl eller ve nu berodde af deras skyndsamhet. — Jag har svikit honom förr i dag; det skall icke ske en gång till, tänkte Skogskurgen. Han skulle så gerna ha velat stanna ett ögonblick för att smaka på det frodiga gräset, som växte invid vägen, eller dricka aldrig eå litet af det klara vattnet i en bäck, som han hoppade öfver; men han öfvervann d2ssa begärelser; och ihärdigt fortfor han att springa, bemödande sig att glömma både hunger och törst för den älskade husbondens skull. Han såg på det bruna stoet vid sin sida, och hon såg på honom. De hade alltid varit goda vänner dessa båda och förstodo hvarandra nu. — Om jag vora hvad jag var ännu i går, så skulle hon icke kunna följa mig, tänkte CKungen. Men han var alltför ridderlig, alltför mycket gentleman, för att bli afundsjuk på sin väninna. Framåt gick det mil efter mil utan hejd eller rast, till dess stjermorna på himmelen bleknade och dagen grydde. Snart var det fullkomligt ljust, och solen förjagade morgondimmorna. De hade tillryggalagt omkring tjugu engelska mil, då de på