Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 1

-— LJ Dot fanns något annat som kändes ännu bittrare för honom, nemligen skilsmessan från Szogskungen. Han älskade hästen högra än någon mensklig varelse. Huru många segrar hade de ej vannit tillssmmans, huru ofta hade de ej med hvarandra delat glädje och vedermödor! Cecil skulle med lugnt sinne ha afsagt sig allt annat, som han värderat här i verlden, om han blott fått behålla Skogskungen. Han gjorde den vanliga signalen, och hästen nalkades honom, på hvarjehanda sätt betygande sin förtjusning öfver att bli kallad till husbonden. Det ädla djuret tryckte åter sin panna med innerlig ömhet mot hans bröst, dervid iakttagande all möjlig försigtigbet, för att icke komma åt honom på fötterna med sina stålbsklädda hofvar. Cecil kastade sin ena arm öfver SKungens kals och lutade siit hufvud deremot, så att ansigtet blef helt och hållet gömdt i mahnen. Så stod han orörlig några minuter, och då han åter såg upp, märktes å hans kinder tydliga spår af tårar. Skogskuogen kunde icke gråta, men hans ängsliga blickar vittnade om, att han förstod, dot husbonden nu tog farväl af honom för alltid. Till sist förde Cecil sina läppar till hästens panna och kysste denna med samma värma, som om den tillhört en älskad qvinna; derefter helsade han med en hastig ätbörd på sin betjont — ty sinnesrörelsen öfverväldigade