Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 1

nen stormade den af preussiskt landivärn med yttersta förbittring försvarade byn. Ney ansåg sig redan säker om tramgång, då ban från epetsen af ett kyrktorn, der han ledde stridens gång, varseblef nordarmöns kolonner. Han måste då med det af oupphörliga ansträngningar utmattade manskapet bereda sig till en vy strid mot den nye fienden. Den fransyska slagts linien formerades. Bojonett späckade 1yrkanter trotsade det preussiska kavalleriets vildaste anfall. Då anryckie det svenska ridande artilleriet emot högra franska flygeln. Kanonservisen var plecerad i luckorna mellan fältpjeserna, och sålunda formerades en linig, som, då den auryckte i fyreprång, fulikomligt liknade ett kavalleriregemente. Också slö:o sig fransmännen vid dees anblick allt tätare i sina fyrkanter, och den, emot hvilken anfallet tycktes riktadt, beredde sig att afslå det med bajonetien. Men på 400 stegs afstånd gjorde det framstörtande regementet balt. I ett ögonblick voro kanonerna afbröstade och svängda, och en förfärlig kartescheld tillintetgjorde hela den fransyssa kolonren. Då marken, der fransmännen stått, endast var höljd af lik och blod, red ur svenskarnes linie en kolossal gestalt fram på en tung hvit häst och betraktade förödelsep. Det var den svenske artilleri. befälhafvaren som såg på sitt verk, den blodiga frukten af hans stratagem: det var general Cardell. Man hörde konom vid den gräsliga synen af hans förkrossade fiender uppgifva ett skratt. Msznnen var sådan. Menniskolif och menniskolycka aktade han icke. Framåt måste ban på krigets bana, framåt till blodiga nederleg. Sitt eger lif tycktes han icke mera fråga efter än sina underbafv.ndes.