Dagens Nyheter – 16 september 1872, sida 2

hennes panna, doften från hennes svällande läppar, som andades så nära intill hans egna allt fjusade honom. . Och minnet af denns herrliga stund lefde sedan hos honom i mångs och länga år. Då valsen nalkades sitt slut, kände hor hans hjerta slå hårdare och hastigare mo hennes eget, hon kände hans hand fastare omsluta hennes, hon kände hans läppar, då han lutade sitt hufvud intill -henne, nästar vidröra hennes ögonbryn — det var hans sista omfamning. Någon annan kunde icke komma i fråga bland denna mängd af men niskor. Derpå hviskade han sakta och med, dar. ranie stämma några ömma ord till henne hvilka sedan länge och ofta genljödo i henne öron; hvarefter had öfverlomnade henne åt er österrikisk erkehertig, som skulle bli honnef kavaljer i nästa dans och redan infann rig för att bjuda henne sin srm. En artig bugning — och han skildes frår henne för alltid. Huru mången, som ådsgalagt mindre hjelte mod än Bertie nu gjorde, bar ej inför verlder låtit sig utropas som martyr! Han blickade tillbaka, då han hunnit til balsalongens tröskel -— tillbaka på detta ba af ljus och leende förger, på. alla dessa Jif liga. snsigten och rörliga gestalter, bland hvilka en förtrollande mu-ik just nu åter lä höra fig, på de tusen glittrande diamanterna