Dagens Nyheter – 14 september 1872, sida 2

0 ME men hans krafter, som icke svikit honom, så länge faran ännu varade, befurnos nu fullkomligt brutna; det svartnade för hans ögon, det gusade för hans öron... Han dignade ned och försjönk i en dvala, i ett tillstånd ef fullkemlig medvetslöshet. Han förblef länge liggande i samma ställning; när han ändtligen återfick medvetandet, lyste månen fortfarende lika klar öfver hang bufvud, och en mild vestanvind smekte hens kinder. Han steg hastigt upp och såg sig omkring, likasom undrade han, hvar han befann rig; men det behöfdes blott ett enda ögonkast för att erinra honom om allt. Han hade undkommit sina förföljare; men för huru länge? Om ännu några timmar af natten återstodo, måste han använda de:sa till att skaffa sig en säkrare tillflyktsort. Så besynnerlig han ändå var! Midt-i bans nöd, medån faror lurade på alla sidor om honom, vaknade i hans själ en tanke, en önekan, ett begär, som syntes böra ha slumrat nu mer än någonsin. Han ville för all del änru en gång se den qvinnsa, för hvilkens skull han led allt detta. Deras kärlek hade varit af det lättare slaget, det hade funnits mera galanteri än verklig känsla deri; men nu, då han underkastat sig en så oerhörd uppoffring för henne, ru älskade han henne högre än han älskat någon qvinlig varelse i hela sitt lif. Han klättrade ned från balkongen; och så