Dagens Nyheter – 14 september 1872, sida 2

nh glogo mot gatstenarre, och midt ibland det allmänna sorlet bakom sig hörde han tydligt judens höga rop, hörde huru denne i gin ifver bjöd guld, mycket guld, åt den som lyckades gripa och fasthålla hans offer. Härigenom blef jagten ännu vildare; men Cecil fruktade numera intet; han hade fått modet tillbaka, sedan han beslöt att hellre dö än gifva sig. Han ämnade springa, tills han neåföll liflös, om det behöfdes; och ifall man sköt på honom, så brydde han gig ej heller derom ; ty han hade inom sig svurit att han skulle dö fri. Några karlar, som kommo körande hvar sin packvagn, förspänd med tvänne mulåsnor, sågo på afstånd denna hetsjagt; och som de togo för afgjordt, att det var fråga om att gripa någon tjuf, hittade de på att stänga vägen för den flyende genom att med sina fordon blockera gatan. Cecil märkte detta i tid; annars skulle han nu varit så godt som redan fångad. Äfven pöbelhopen märkte formännens förehafvande, och en storm af jubel uppstod bland de förföljande; de hade ru — tyckte de — Xvyillebrådet i fällant. Jo, vackert! de kände icke den man, med hvilken de hade att göra; de anade icke, hvilken djerfhet och köld bedde hos denne dandy? Huru öfverhängande faran än var, mätte hen distansen med säker blick, och ett tu tre gjorde han ett språng samt svingade sig öfver mulåsnornas ryggar lika lätt som Skogskupgen